Mat för relationer


DNs serie om ”Den heta maten” går vidare. Idag intervjuas Richard Tellström, måltidsforskare vid Örebro universitet. Han säger mycket som jag håller med om, bland annat:

Vi har aldrig ätit bara för att överleva, vi har ätit för att skapa social gemenskap. Och det finns inga kulturer där människan ätit allt som varit ätbart. Vi överväger vad vi för in i kroppen. Vi har alltid gjort ett urval, och det urval andra gör är vi duktiga på att tolka. Det lär vi oss tidigt i livet.

Jag tror att måltiden som gemenskap är djupt nedärvt mänsklig. Det finns mycket som tyder på att våra förfäder började samarbeta kring mat redan i samband med att vi utvecklades mot att bli släktet homo för två miljoner år sedan. Kristendomen använder ju måltiden som en stark bild för gemenskap i nattvarden, och måltid handlar om att ingå i eller ställa sig utanför en gemenskap. När du tackar nej till farmors ohälsosamma kanelbullar och småkakor så kan hon uppleva att det är henne du ratar, oavsett hur länge du är beredd att sitta och dricka kaffe och småprata. Att se mat enbart som näring är verkligen att bara se en mycket begränsad del av vad mat innebär för oss. Som däggdjur har vi mat som tröst, trygghet och gemenskap under vår första tid i livet.

Samtidigt tycker jag att han förminskar dieter som GI och LCHF, när han påstår att de bara handlar om ytan, om kroppsdyrkan och att gå ner 15 kilo till sommaren. Han missar ju lite hur kropp och själ faktiskt hänger samman, och även det faktum att många inte bara blir smalare utan också fantastiskt mycket friskare med mer hälsosam mat.

Han har också fel vad gäller kolhydraternas roll i människans spridning över jorden:

Det var det faktum att vi lärde oss ta till vara de energirika kolhydraterna och bära maten med oss som gjorde att vi kunde bli mobila och överleva överallt på jordklotet. Kolhydrater måste dessutom bearbetas för att kunna ätas, och det gör man i samarbete. Därför hänger kolhydrater och samhällskonstruktioner ihop, kolhydrater är relationsbyggare.

Det stora steget till samarbete och gemenskap kom när våra förfäder för ca 2 miljoner år sedan började äta mer kött. Detta steg gjorde att de hade större överlevnadsfördelar av att hjälpa varandra, och där började vi sannolikt att äta tillsammans, dela mat under måltider. Sen har de flesta människor fortsatt att äta en hel del frukt. Vi är också bättre på att bryta ner stärkelse än våra schimpanssläktingar, sannolikt för att våra förfäder i Afrika även åt mycket tillagade stärkelserika rötter. Men anledningen till att vi kunde sprida oss över hela jorden är ju trots allt att vi har förmågan att överleva med mycket små mängder kolhydrater, som inuiterna traditionellt gjort. Fett är ju också det näringsämne som är mest energirikt per gram, och som lämpar sig bäst att bära med sig. Våra kroppar lagrar ju överskottsenergi i fettceller, det är ju inte en slump, utan helt enkelt det mest vikteffektiva sättet att lagra energin.

Det är ju riktigt att exempelvis spannmålsjordbruk kräver samarbete på en organisationsnivå som inte behövdes i ett jägar- samlarsamhälle. Tråkigt nog innebar ju denna ”civilisation” också att vi fick ett hierarkiskt samhälle med större maktskillnader mellan olika grupper och mellan män och kvinnor.

Avslutingsvis hoppas jag att vi inte behöver välja mellan att leva för en frisk kropp eller att leva för gemenskap. Det går utmärkt att ha gemenskapsfrämjande måltider med bra människomat. Vi kan också tacka nej till delar av en måltid på ett omtänksamt sätt så att den som bjuder känner att vi fortfarande vill ingå i gemenskapen.

Kommentarer modereras. Välkommen!

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *