Klimakteriets evolution – ode till farmödrarna


I samband med min serie om Mia Lundins bok ”Kaos i Kvinnohjärnan” så ska jag skriva lite om klimakteriet. Mia Lundin skriver om att naturen gjort lite misstag och att vi kan rätta till det. På sin föreläsning talade hon också om att vi nu lever så länge jämfört med tidigare, och att livet i menopaus kan vara halva livet. Den stora skillnaden i livslängd handlar ju om att vi inte dör som barn i samma utsträckning som förr. Det handlar också om att vi inte dör när vi föder barn, och inte heller i infektionssjukdomar. Visst är det så att vi lever längre idag. Det är framför allt fler som kommer till klimakteriet, men vi kan också förvänta oss en längre tid i menopaus. Men att därifrån dra slutsatsen att vi kan medicinera med lite hormonersättning, och så kommer vi vara gladare, friskare och leva längre?

Självfallet finns det anledning att medicinera mot svåra klimakteriebesvär ibland. Svettningar, vallningar och kanske framför allt depressioner kan vara goda skäl. Jag tror att dessa ofta hänger samman med näringsbrister och en ohälsosam livsstil, men jag ska återkomma till det i ett annat inlägg. Nu ska jag berätta om vad forskningen säger om det evolutionära ursprunget till klimakteriet, och jag tycker att det är en vacker berättelse. Vi kvinnor får chansen att stöpas om en aning, och kanske leva den andra halvan av våra liv med lite andra prioriteringar. Övergången kan innebära en kris, utveckling sker ofta genom kris. Såvida man inte drabbas av verklig depression kan krisen vara en möjlighet.

Vi är ju inte helt ensamma i djurvärlden om att upphöra med fertiliteten, även om det är mycket sällsynt att kunna leva så länge efter att reproduktionsförmågan upphört. De enda andra arter man känner till som är jämförbara är kortfenad grindval och späckhuggare. I den här studien har man tittat på olika gruppsammansättningar och parningsmönster och sett att i vissa situationer så kan det ge en evolutionär fördel att upphöra att reproducera sig och istället bidra till gruppen.

En sak som är gemensam hos dessa valar och våra närmaste släktingar schimpanser och bonoboer är att antalet släktingar som en hona har i gruppen hon lever i är tidsberoende. När hon är i början av sin reproduktiva tid så har hon få släktingar i gruppen, men ju längre hon lever, desto fler nära släktingar har hon kring sig.

Hos schimpanser och bonoboer så flyttar honorna från gruppen när de blir könsmogna, och kommer till en ny grupp. Hanarna blir kvar i sin födelseort. Det innebär att unga honor inte är nära släkt med sin nya grupp, men om de lever länge och får söner, så kan de få många barnbarn i gruppen så småningom.

Hos späckhuggare lever både hanar och honor i närheten av sin mamma, men parning sker med individer ur andra grupper. Hos kortfenad grindval stannar honorna med sin mamma, och hanarna ger sig iväg från gruppen.

Alla dessa beteenden ger att det genomsnittliga släktskapet en hona har med sin grupp ökar med tiden. Hon får sannolikt fler och fler avkomma omkring sig, och då kan det vara fördelaktigt för genernas spridning att sluta reproducera sig själv och istället bidra till gruppens fortlevnad, att jobba för det allmänna. De äldre honorna tar hand om sina barnbarn, och bidrar till gruppens väl. Den evolutionära grunden till menopausen är en evolutionär grund till altruism, som ju är en spektakulär mänsklig egenskap.

Hos människor började det antagligen med farmödrar som hjälpte till med omsorgen om sina barnbarn. De kanske samlade in mat, eller så var det första yrket förskollärare. Det finns mycket som talar om att detta skedde tidigt i vår evolution, för runt två miljoner år sedan. Det var i samband med att vi började jaga och dela på kött från större djur. Eller kanske ännu tidigare, när vi förlorade vår päls. Apbarnen hade inte längre något att hålla sig i, och mammorna stod där med händerna fulla. Våra förfäder började lita på varandra, vi kunde lämna över ett spädbarn i en annan famn utan att frukta för deras säkerhet. Detta förekommer inte hos schimpanser. Sannolikt har äldre kvinnor särskilt lätt för att se till gruppens bästa framför sina egna behov. Kanske skulle kvinnor i menopaus må bra av att hitta en uppgift där de kan hjälpa några på ett konkret sätt. Om man inte har barnbarn nära finns det kanske något annat man kan göra där man kan se att man bidrar i ett sammanhang.

Detta oegennyttiga, altruistiska, är ju ganska otidsenligt och oamerikanskt. Jag läser in lite sådant i Mia Lundins bok, kvinnorna vill fortsätta att vara unga, sexiga och behagande. Detta är ju det som värderas hos kvinnor i vårt samhälle. De är i en kris, de prioriterar inte sådant längre, men med lite hormonersättning så kan de fortsätta att vara nöjda, behaga sina män och ha bra sex. Inte för att sex är att förakta, men det finns även andra värden i livet. Det kanske är naturligt att man som äldre kvinna inte prioriterar det på samma sätt. Visst kan det leda till problem i relationer, men jag är inte säker på att den bästa lösningen är att medicinera kvinnor för att undvika denna åldersförändring. Man skulle ju kunna medicinera ner männens sexdrift lite för att matcha? Jag skämtar lite för att det ska bli uppenbart hur vi ser på kvinnor och män, vem som ska anpassas. Jag tycker gott att vi kan uppvärdera äldre kvinnors egenskaper, och inte tvinga dem i en ung kvinnas mall.

För min del ser jag faktiskt fram emot att så smångingom få en ny skepnad som förhoppningsvis är mindre egoistisk. Jag hoppas på att kunna bli visare och att min nya hormonbalans ska underlätta för mig att kunna bidra till något positivt. Män och yngre kvinnor kan också uppvisa altruism, men äldre kvinnor har potentialen att verkligen kunna odla den vackraste egenskapen som utvecklats i människans evolution. Det hoppas jag att många får chansen till under en lång tid!

Kommentarer modereras. Välkommen!

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *