”The thrifty gene” 1


“The thrifty gene” eller “den sparsamma genen” är en hypotes om att gener som gör att vi lättare lagrar på oss fett har varit gynnsamma genom historien. Om man lagrat mer i tider av överskott har man klarat sig bättre i svälttider. Många som bär på dessa gener idag är enligt hypotesen mer benägna att bli överviktiga och att få diabetes. Hypotesen låter ganska rimlig, och exempelvis Livsmedelsverket tycks bedöma den som trovärdig:

Eftersom tillgången på mat var ojämn och ofta bristfällig gällde det på stenåldern att äta när det fanns mat och lagra upp energi för kommande dagar. Vi har därför en tendens att äta mer än vi behöver. Dessutom har vi en förkärlek för sött och fett. Dessa smakpreferenser fungerade säkert bra för stenåldersmänniskorna, men med dagens livsmedelsutbud blir de en fälla.

Kritik och test av hypotesen

Men hur är det, finns det något vetenskapligt stöd för hypotesen? Ser man att exempelvis riskgener för diabetes varit något som selekterats på under vår utveckling? Hypotesen har fått ganska mycket kritik. I februari i år publicerades en artikel där man undersökt 65 gener med koppling till diabetes, och kontrollerat om riskvarianterna varit vanligare tidigt i människans historia (“thrifty early”), eller om de varit fördelaktiga och selekterats på senare i människans historia (“thrifty late”). Man har inte hittat stöd för någon av versionerna på hypotesen. Dessa gener har inte selekterats på i högre grad än lika många slumpmässigt valda gener. De gener där man ser tecken på selektion, så är det ungefär lika många fall av selektion på den skyddande varianten som på riskvarianten. Man konstaterar att tidigare studier som tittat på samma frågeställning utifrån ett mindre antal gener kommit till samma resultat. Sammantaget finns det inte något stöd för att riskgener varit en fördel tidigare i historien.

 

Problem med testet

Finns det några svagheter i den här studien då? Det skulle i så fall vara att man idag inte vet speciellt mycket om genernas inverkan på utveckling av diabetes. När man sekvenserar genetiskt data hos många människor, och sedan letar efter korrelationer med sjuklighet eller andra faktorer så är det risk att man hittar många korrelationer som är där av en ren slump. Många av de här 65 generna har kanske inget med diabetes att göra egentligen. Man har undersökt tolv gener som korrelerat med ett mått på intelligens. När man kontrollerade i nya grupper av människor så fanns inte korrelationerna där – alla dessa korrelationer var slumpmässiga variationer i just det data man hade tittat på. Om generna kopplade till diabetes är lika dåligt kontrollerade – och det skulle inte förvåna mig – så blir det förstås helt meningslöst att göra studier som den ovan.

Statistik i ”big data”

Hur kan det bli så här tokigt? Hur kommer det sig att forskare presenterar en massa resultat om gener som är kopplade till sjukdomar eller andra faktorer, och sedan visar det sig vara slumpmässiga variationer? Det handlar om att vi underskattar slumpens betydelse. Många forskare använder statistik mekaniskt, utan att verkligen tänka igenom vad det betyder. En korrelation som har en risk på 1% att uppstå ur slumpen kommer att finnas i var hundrade gen du tittar på. Om du sekvenserar mycket genetiskt material och söker efter kopplingar till sjukdomar så kommer du att se väldigt många korrelationer. Många av dem kommer att finnas där av en slump. Problemet är att sortera ut vilka som har en verklig koppling, och det är inte så lätt.

Sammanfattning

Tillbaka till “the thrifty gene”. Det finns inte mycket som talar för att vi skulle ha haft en fördel att lägga på oss stora mängder fett i tider av överskott. Ursprungsbefolkningar är generellt smala även under bättre tider, även om de går upp en del under vissa säsonger. Jag skulle tro att dessa gener varken varit till fördel eller till nackdel genom historien. Men idag, i en miljö av belönande industrimat och stillasittande, lider vi alla. En del har haft otur i det genetiska lotteriet, och tar större skada. Men det stora problemet är inte generna, det är miljön.


En kommentar till “”The thrifty gene”

  • fa

    En fet gasell är en död gasell, (predatormat)
    Varför skulle vi gynnas av att vara så feta att vi inte kan försvara oss mot rovdjur och inte kunna röra på oss.
    Naturfolk är aldrig sjukligt feta, hur kan dom sakna genen och bara vi har den?
    Dom som är feta har ofta leptinresistens och det är inte genen dom pratar om.
    Teorin är felaktig, men den passar in i livsmedelsverkets sjuka kalorihypotes, därför hyllas teorin.

Kommentarer modereras. Välkommen!

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *